Mitt samvete din hämnd

Den gräsgröna jackan lyfte honom ut från trängselns svartklädda massa. Ärtgrön, gräsgrön stod han där, på bara en armlängds avstånd. Uppenbarade sig, liksom från ingenstans. Från hennes huvud? Hittade hon på? Blodet utspätt med vin, synfältet förminskat, luften klibbig. Sött, surt, salt. Sött, surt, salt. Sötaste saltaste uppenbarelsen. Som från ingenstans. Från en svunnen tid, som hade varit oändlig, oöverstiglig. Tills den hann i fatt, i Stockholm, i en hotellfoajé. Hennes hjärta hoppade över ett slag. Därefter kände hon hur hon föll. Föll och föll och föll. Som om mattan hon stod på rycktes undan, och att golvet under den var trasigt. Under mattan bara ett tomt svart hål. Under fallet vände tiden, rusade bakåt, och hon fann sig vara på den plats de sist sågs. På en strand i Halland, i en stad som var sedan länge lämnad och glömd.

De sitter där i den ännu varma sanden och hon försöker förklara. Hon gräver med tårna tills hon når den fuktiga mörka sanden, samtidigt som hon försöker sätta ord på det som är närapå onämnbart. Att hon aldrig har älskat honom, aldrig har tänkt sig en framtid med honom. Att hon alltid har tänkt sig något annat, någon annan. Att hon under de månader hon har varit borta har förstått att det är så det är, att hon så klart inte visste det innan. Hon vill förklara, men hon märker att han har slutat lyssna. Hon försöker närma sig med ord som förklarar och händer som rör. Hon märker hur han ryggar tillbaka och vänder sig bortåt, inåt. De sitter där, mycket nära varandra, ändå mil emellan. Hon som inte har några känslor kvar, kanske aldrig har haft. Han som uttryckt att han känner så mycket. Det blir ombytta roller. Den som känner blir tyst. Den som är tom blir den som känner. Tårar rinner från hennes stora blå ögon. Hans ögon ser ut som torra, tomma, svarta brunnar. När hon tittar på honom, viker han undan blicken. Huden vid hans ena ögonvrå rycker till, knappt märkbart, men hon ser det. Ser och tror för en sekund att han ska säga något. I stället vänder han sig bort, sträcker sig efter sin ena sko. Han tömmer den på sand och tar den sedan på sig. Hon känner hur bröstkorgen sakta trycks ihop, hur luften i henne tar slut.
”Du kan väl stanna, vad spelar det för roll?”, säger hon och drar upp axlarna, försöker fylla lungorna med ny luft. Söker fortfarande hans blick. Snabbt svart ögonkast till svar, händer som fladdrar till. Som om han tänkte ”Jävla idiot”. Fast hon vet att han skulle formulera sig bättre än så. Hon känner hans rörelser så väl. Kan se hur de svarta blickarna betyder ”Vad är det för en sak att säga? Hur kan du be mig stanna, samtidigt som du ber mig gå?”. Och hon ser hur han låser sig. Hur hans käkmuskler rör sig under kinden. Hans mun är stängd. Hon förstår att han inte tänker stanna, att han inte ens tänker svara på hennes frågor. Att han aldrig mer tänker svara på något, aldrig mer fråga något. Hon känner sig naken där hon sitter, med hans ögon som borrar sig genom henne. Som alltid när hon är obekväm, åker händerna upp mot ansiktet. Trycker på näsan, biter på naglar, fingrar runt munnen. Hans ögon verkar se rakt igenom henne, låter henne förstå att det hon säger och gör är oförlåtligt. Hans svarta ögon är tomma och allvetande. Hon har läst hans brev under våren. De har kommit regelbundet. Prydligt skrivna redogörelser om vad som ska hända sedan, när hon, flickan han älskar, kommer tillbaka från andra sidan vinterstormiga och vårbrusiga havet. Han har skrivit ner sina drömmar. Planerat, funderat, tänkt ut vägen för dem. Nu har hon kommit hem. Och har just berättat att hon har gjort detsamma. Planerat, funderat, tänkt ut vägen. För sig själv. Han knyter lugnt och omsorgsfullt höger sko.
Aprikosfärgade sommarkvällen har övergått i natt, mörkret har fallit snabbt över stranden och havet. De få människor som fanns här i skymningen har försvunnit. Kvar är bara dagens skräpskörd, som måsarna kommer att riva runt bland i gryningen. Bara soporna. Och Stefan och Sofia. Alla andra någon annan stans. I stan. Fyller upp uteserveringarna. Beställer öl, skålar, skrattar, flörtar. Augustinatt och inga stjärnor. Augustinatt och hotfulla moln som tornar upp sig vid horisonten, väller in över Falkenberg. Augustinatt och en mil hem.
”Men sluta då, du kan ju inte gå hem! Vi kan prata i morgon ju, sov på soffan.”
Han fnyser till. Hon tolkar det som att han tycker att hon är dum i huvudet. Förstår att hans svar inte behöver sägas i ord. Förstår att han inte vill följa med hem. Hon vet att han aldrig har känt sig hemma där i huset. Att han till och med i vanliga fall kämpar för att stå ut med hennes pappa som rufsar om hans hår och försöker vara rolig. Att han skulle nedlåta sig att ta emot medlidande blickar från hennes föräldrar, eftersom de med stor sannolikhet kommer att förstå vad som har hänt, finns inte i hans värld. Hon vet att hon är den enda han behöver. Och när hon inte behöver honom, varför skulle han då stanna? Han reser sig upp med skorna knutna i perfekta rosetter. Borstar bort sand från byxorna, tar fram mobilen, kollar klockan.
”Men så jävla typiskt dig! Inte säga nåt. Kan du inte säga nåt? Hallå!”. Snor som rinner, tårar som rinner. Blå ögon blir röda ögon. Händer som gestikulerar, hon utmattad, han utmattad. Han tar fram en tröja ur sin väska. Hon försöker få honom att se henne i ögonen. Han drar tröjan över huvudet, petar fram pikéskjortans krage. Käkmusklerna spelar. Hatar han mig nu? Älskar han mig? Hatar? Älskar? Hatar. Älskar.
”Men skärp dig! Du ska väl inte bara sticka? Det är ju nästan en mil hem! Låna bilen om du nu måste dra, du kan ju fan inte gå hem mitt i natten. Det kommer börja åska när som helst.”, hon försöker, vill få honom att stanna. Hon vill vara behövd, men vill slippa vara den enda han behöver. Det enda han behöver. Den vetskapen gnager i henne. Kväver henne. Hon vill att han ska finnas kvar, att hon ska få finnas kvar, men inte att de ska finnas kvar. Så ser hon honom kränga på sig ryggsäcken och gå, först ner till vattnet, följer sedan vattenbrynet söderut. Hon sitter kvar i sanden, som svalnat och nu känns fuktig, och ser honom gå. Ser honom ta några kliv upp mot stranden för att slippa bli blöt av vågorna. Hör vattnet rulla in, hör mullret från åskan som närmar sig. Tänker att det här kan vara det sista hon ser av honom.

Ett knappt dygn senare har hon väntat nog. Har tänkt att han kommer att ringa. Tänkt att han kommer att prata. Telefonerna i huset är tysta. Åskvädret har rensat upp luften. Det är friskare, asfalten svettas inte längre. Det är sista söndagen innan skolorna och jobben startar efter sommaren. Det luktar våt asfalt, sommarregn. Hon sitter på balkongen. Allt är tyst och stilla. Utom magen. Oroliga fjärilar fladdrar och varnar att något är fel. Hon ringer. Hon ringer och får inget svar. Ringer och det ekar av tomma toner tillbaka. Ringer till världens tystaste hus, i skogen en mil bort. Ringer och på femte försöket svarar hans mamma. Säger att han inte vill prata. Påpekar att det nog kommer att ändra sig, med tiden. Inget ändrar sig, fastän dagen verkar lika lång som det år hon tagit från hans liv, och nu inte kan ge tillbaka. Ett dåligt samvete börjar gnaga. Han har tänkt sig deras framtid. I hennes version var han aldrig med. Hon visste det redan i oktober. Fast det är först nu hon berättar. Och han svarar aldrig.

I hotellobbyn önskade hon att hon kunde försvinna. Tio meters promenad från baren mot toaletterna hade tagit henne tio år tillbaka i tiden. Under de år som gått hade hon förstått vidden av sitt svek. Och det dåliga samvetet som hade börjat gnaga redan i en annan tid, hade ibland gjort sig påmint. Nu stod det klart att det fanns kvar. Det fick hjärtat att hoppa över ett slag, och maggropen att kännas tom. Kvar fanns också det välkända trycket över bröstet, som om någon kramade till runt revbenen. Som gjorde det svårt att få luft. Hon stod på mattan i foajén, på samma gång låg hon utspridd över golvet och insåg att verkligheten hade bitit tillbaka. Det fanns ingen återvändo. Ett oförberett möte med ett spöke från förr var oundvikligt. Han fanns här, alldeles nära. Under ögonblicken hon föll genom tiden hade hon stirrat i golvet för att ibland snegla upp mot honom. I ögonvrån hade hon sett när han sträckte sig för att ta emot sitt kort från bartendern, för att sedan försöka bryta sig loss från den svartklädda massan. Hon insåg att mötet var nära. Stod där svettig och blek och med darriga knän. Stålsatte sig för mötet med en tio år äldre version av pojken som hade försökt hålla hennes hjärta. Fanns inget tvivel om att det var samma person. Ändå antagligen en helt annan människa. Med ärtgrön jacka och åtsmitande jeans. Tungt, tjockt, oformligt hår. Fortfarande med ett avvaktande kroppsspråk och ett tunt, nästan osynligt, leende på läpparna. Hon hann föreställa sig förnedringen. Hur han skulle förneka henne, avvisa henne. Krossa henne med bara några ord. Det var troligen hans tur att prata.
Hon tvingade sig att titta upp. Försökte le och se sval ut, trots att öronen brände av hetta. Ett par ljusgrå ögon mötte hennes. Så såg hon på nytt in i de ögon hon en gång för evigheter sedan lovat allt som hon sedan inte hade kunnat ge. Hon märkte hur hans ögon smalnade av, kände hur hans blick ännu en gång trängde igenom henne. Magen knöt sig. Allt kommer tillbaka, tänkte hon. Ger man skit får man skit. Så såg hon något glimma till, ett långsamt leende som spred sig från höger mungipa.
”Sofia”, han sa hennes namn tyst, som om han smakade på ordet, samtidigt som han log mot henne. Hon såg på honom att allt var förändrat, annorlunda, förstod att det gamla var så gammalt att det var glömt. Hjärtats fladdrande kunde lugnas, det verkade inte finnas några avsikter att såra eller ge igen. Kanske hade det varit nog att hon förstått att hon gjort honom väldigt illa och att hon därför hade behövt våndas inför ett möjligt möte. Ett dåligt samvete som enda hämnd.